Frågan om Rasmus Paludans koranbränning, och de därefter följande upploppen och våldet, har debatterats under våren och sommaren i Sverige. Men ingenstans diskuteras de underliggande problemen bakom allt detta kaos. Det beaktas heller inte i vilket sammanhang detta våld sker.
Jag ser hur opinionsskapare inom det muslimska samfundet i Sverige bara ser ett problem med koranbränningarna. De ser detta som en förolämpning mot religionen, vilket innebär att det ur deras perspektiv är en direkt förolämpning mot alla muslimer i landet.
LÄS MER: Arbete mot extremism belönas – ”En liten klick är emot demokrati”
Å andra sidan betraktar medierna, myndigheterna och andra institutioner i Sverige handlingen enbart som en del av yttrandefriheten.
Alla tycks ignorera hatpropagandan, oavsett om det handlar om de tal som hålls av Rasmus Paludan, eller om den motretorik som hetsar vissa delar av samhället att göra uppror mot det svenska samhällets värderingar.
Extremisten Rasmus Paludan besöker orter i Sverige, organiserar möten och skanderar hatparoller, och han riktar sig direkt till en grupp svenska medborgare som blir måltavla för en propaganda som hotar deras existens och sår och sprider hat mot dem.
Följaktligen fokuserar vissa islamister främst på själva handlingen att bränna Koranen och ser inte det farliga sammanhang i vilket den äger rum. De arbetar för att hetsa upp andra och för att skapa ett mothat, som saknar ansvar gentemot samhället och inte respekterar principerna om demokrati, pluralism och yttrandefrihet.
De svenska politikerna och myndigheterna, liksom medierna, bedömer att vad Paludan gör faller inom ramen för yttrandefriheten, och det gör att de bara ser frågan om att bränna Koranen och isolerar den från resten av bilden.
De utesluter därmed alla den farligaste komponenten, vilket är den hatretorik som följer med processen att bränna Koranen. Att agitera mot en grupp i samhället och skrämma den är ett stort problem som bör uppmärksammas och inte betraktas som yttrandefrihet.
Enligt mig är yttrandefriheten i Sverige en central och livsviktig rättighet som alla bör arbeta för att skydda och bevara. Det muslimska samfundet bör förstå ansvaret för att skydda yttrandefriheten, inklusive friheten att bränna böcker eller att invända mot dem. Men detta kan inte frikopplas från andra värden förknippade med yttrandefrihet, som kulturell pluralism, jämlikhet och icke-diskriminering. Det kan inte finnas någon yttrandefrihet och samtidigt diskriminering, utanförskap och hatretorik.
Islamister bryr sig inte om samexistens, eller pluralism, och de är inte rädda för hatretorik. Men det finns tusentals muslimer som tror på åsikts- och yttrandefrihet och rätten att kritisera eller bränna vad man vill. Den övertygelsen hindrar dock inte att de är livrädda för denna eskalerande hatretorik som riktas mot dem, en diskurs som får dem att uppleva att de själva och deras familjers framtid hotas. Många människor som jag har träffat känner sig utestängda och rädda. De upplever sig sakna en röst.
Prästerskapet och islamiska organisationer representerar inte alla muslimer i Sverige. Det finns svenska muslimer som istället vill representeras av de officiella svenska institutionerna. Det vill säga de som lyder under grundlagen och andra svenska lagar. Därför vill jag föra fram idén att vi måste skapa en dialog som omfattar alla – även de muslimer som älskar sitt land Sverige, och är rädda för hatretoriken.
Jag anser att det finns ett akut behov av att ta itu med orsakerna och att lösa problemet med alla dess dimensioner. Det räcker inte att Sverige fokuserar på brännandet av Koranen, vare sig detta betraktas som yttrandefrihet eller hatbrott. Frågan bör utvärderas ur ett brett perspektiv och alla samhällets institutioner bör involveras.